Trancers

Tim Thomersons motsvarighet till Arnolds Terminator och Slys Rocky

Allt förutom just berömmelsen och en flygande karriär då möjligen. Men - det staplades ändå många halvkassa uppföljare på en riktigt stabil, magisk grund. 

Tim Thomerson, "den kanske inte så berömde komikern", axlar här rollen som framtidspolis i en korrupt och regregerad framtid. Inget är som det ska, och världen ger intryck av typ; ”efter kärnvapenkriget 1957, fast med led-ljus och strålpistoler”. Det är alltså superhippt med åttiotalsmått mätt – och alla andra kända och relevanta mått också. 

Tim behöver resa tillbaka i tiden för att rädda sitt forntida jag, och även en halvalkad basebollspelare som visst är förfader till någon viktig framtidsperson. De ska alltså räddas från skurkar och bus. Inte bara lokalt åttiotalsbus, utan även framtidsskickade otäckingar i form av just "Trancers" - någon form av cyberzombies som helt sonika intar hederligt folks kroppar, när minst man anar det. Ruskigt värre, på ett väldigt mysigt sätt. Här träffar han Helen Hunt (alltid bra skådis) som råkar vara ihop hans forntida alter ego - en riktig slusk (eller i alla fall mer slusk)! 

Det blir trenchcoat, brylkräm, missförstånd – kombinerat med strålpistoljakt och roliga repliker i en enda härlig framtids-noir. Mycket bra, alltihopa. Ett måste för typ hela familjen! Kanske inte en tia, men säg en åtta så har jag inte överdrivit alls.

Blu ray utgåvan är finfin, men saknar textning. Eller saknar och saknar, det är mest oneliners så man missar inget. Musiken är också bra. Nämnde jag det? Jag tror snarare det här lutar åt en 9:a.

Omega Doom

En riktig liten juvel - om inte själva juvelen i Albert Pyuns krona!

Vi har ett postapokalyptiskt framtidsscenario, vilket i det här fallet alltid är bra - där robotar härskar. Robotar i rövarband! Ni fattar! Människorna är ja, kanske utrotade, jagade, och lite varstans. Bedrövligt är det i alla fall, lite överallt och varhelst. 

Här kliver vår hjälte *trumvirvel* Rutger Hauer in och styr upp. Som en ensam, stenhård man (maskin), spatserar han in från den radioaktiva vildmarken (med en ryssmössa på knoppen), till en ödslig och lumpen stad där den starkes rätt råder. I staden härjar två robot-rövarband, vilket han lär snabbt från sin nyfunna vän – bartendern… 

...

Det är alltså Yojimbo – once again. Men! Här i sin allra bästa form! Snäppet vassare än ”Last man standing” med Bruce Willis, som var ännu lite mer hårdkokt än Clint Eastwoods variant! (Finsmakaren har givetvis en omvänd ordning.) Filmen har, med mina glasögon på (eller av), riktigt kvalitativa b-effekter, schyssta skådespelare och en god regi (mycket god i det här fallet), med bra foto och klipp, vilket är häpnadsväckande med tanke på regissören. 

DVD-utgåvan är också av fin kvalitet, för den som vill köpa. Alltså riktigt, riktigt sevärd, och ju mer jag skriver desto mer tycker jag om den. Minst 7 skulle jag ge den, vid gott humör!

The Ressurected

Regissör skändar bok, filmbolag skändar regissör.

Här är en annan klassiker som jag egentligen inte alls kan rekommendera - om man inte är helt tokdesperat att se en Lovecraft-filmatisering, vill säga.

Sammanfattningsvis: Skådespeleriet är pajjigt och tamt, till och med riktigt trött ibland och handlingen är seg som typ s-märken, som legat för länge i godislådan. Men i slutet så brassar de i alla fall på med allt. I typ 5 minuter. Resten kan lämnas osagt. 

Det är alltså manusförfattaren till klassikern Alien, Dan O´Bannon som gett sig på att skända den i mitt tycke briljanta novellen ”The Case of Charles Dexter Ward”, genom att bland annat agera regissör. Helt obegripligt. 

Tur ändå att produktionsbolaget skändade nämnde regissör tillbaka, och klippte ned eländet från originalets (förmodligen) ogenomträngliga 2,5 timmar, till det bara smått olidliga 1:48. 

Undvik, och se hellre valfri film av Stuart Gordon istället. Eller valfri film av vem som helst.

För er som ändå tänker köpa den så är Blu Ray import-utgåvan helt ok. Däremot så saknar den textning.

6.2 säger IMDB. 5.0 säger jag, en solig dag.

The War

En härlig familjefilm, med betyg över det ”normala”!

Kevin Costner i en tillbakadragen nittiotalsroll där han varken behöver svänga om med djur, rädda planeten, (eller nån sångerska, för den delen). 

Han är bara en riktigt, riktigt skittrött småbarnsförälder. Sådär man kan känna efter en tung vecka med VAB, jobbstress och barnens träningar. Om man inte samtidigt då är krigsskadad, traumatiserad, saknar ett jobb att vara stressad av eller VABBA från. Han är alltså en riktigt, riktigt trött pappa - med en sjukt energisk son. Kevin gör i alla fall så gott han kan. Försöker buda på ett hus, utan pengar, bidra med visdomsord till sin hetlevrade son, haltar mest runt, och dör sen i slutet (spoiler - jag vet, dåligt att varningen kommer efteråt). 

Summa summarum - Elijah Wood bygger världens största trädkoja, det är bråk, bus och lantisungar som förtjänar stryk i största allmänhet. Både skratt och sorg, om vartannat! 

Den här filmen kan rekommenderas alla! 6.8 säger IMDB - en klar 7.5 säger jag.

Flesh+Blood

Liten resume av en stor besvikelse...

Det här är Flesh+Blood, en medeltidsfilm från medeltida åttiotal! Här ikläder sig Rutger Hauer en huvudroll och det är med självaste Paul Verhoeven bakom spakarna. 

Ni hör! Mycket, mycket lovande alltså. Det är riddare, oår och allt suger som värst. Rutgers rövarband blir till råga på allt lurade på sitt plunder, och de måste givetvis hämnas. De lurar runt och snor hertigens blivande fästmö!

Rutger våldtar nämnda fästmö, men hon ger intryck av att gilla det och Rutger blir sen hånad av polarna - om att det var han som blev våldtagen. Typ. Tycke uppstår och i resten av filmen är det en hel del sex. Sen framåt slutet blir det rörigt och alla dör av pest, utom just fästmön och hertigen som blir tillsammans igen (slutet gott). 

Rutger klarar sig visst också, genom att fly genom en skorsten. 

Den här filmen tror jag inte man behöver se. Lite av en besvikelse faktiskt. 6.7 säger IMDB, men 6.0 säger jag. Varför vet jag inte, men det fanns kanske något som var bra i den. Eventuellt var det Rutger…

Raw Deal

En film som kan rekommenderas alla!

Utom möjligen småbarn då blodet sprutar både bitvis och där emellan! Förutom god underhållning är det dessutom ingen mindre än världens bästa skådespelare, Arnold som har huvudrollen. Det är alltså en bra grund och allt startar såklart då på topp! 

Arnold är undercover i nån avkrok och ska hämnas en oförrätt – hans motståndare är ett gäng maffiagubbar med nittiotalsfrilla (även han från James Bond - filmen där hajen äter upp benet, och där skurken brinner som bara fan i slutet, ni vet vilken). Hur som, det smäller och pangas värre än värst redan i början, samtidigt som Arnold ger sin deppiga fru ett oförglömligt råd: 

”Dont drink and bake”, 

efter att hon kastat en tårta i väggen. Ja, ni hör, kan det bli bättre? Ja, det kan det faktiskt! För Arnold visar även på mjuka sidor i den här rullen. En helt annan kvinna han trånat efter, och också lite sådär bara i förbifarten köpt dyra kläder till, vill slutligen gå till sängs med vår hjälte. Men. Arnold - trogen - fejkar en utslagsfylla för att slippa, och erkänner skuldmedvetet sen att han är gift. 

I slutet sprängs skurkarna, Arnold blir bästa kompis med tjejen (och ger henne knarkmiljonerna) och den fulla frun blir gravid och lite glad (samt kanske också nykter, men det är något vi aldrig får veta). 

5.6 säger IMDB. 6.5:a säger jag!

Surf Nazis Must Die

Surfarmög på låg nivå...

Nu har jag sett en film som ni för allt i världen inte ska se. Jag har väntat i några år. Tjugo närmare bestämt, för att låta den mogna en smula. Och den är från åttiotalet så den var väl egentligen redan rejält övermogen (eller så är det jag som är det)… 

Men, i alla fall, filmen är Surf Nazis Must Die och den är faktiskt pruttdålig. Inte dålig som att det bara är svårt ”köpa premisserna”, jo för det är det – i ett framtida Californien sker en jordbävning och sen tar nazister över surfingen. Surfing… detta trams. Ok. Har man sett Point Break så fine. Det är vågor, blont hår i saltvatten, spänning och byst i solnedgång… men det är ju spänningsmässigt inte Heat direkt.

Det här är dock något helt annat. Mer som jag själv knatat ut med kameran och gått lös nere vid Eknäs brygga på änder, abborrar och vad som råkat finnas till hands. Men blodet då? Som man då faktiskt förväntar sig av en film i den här genren? Ja, det är i klass med Björnes Magasin rakt igenom – förutom framåt slutet när hämnd-mörderskan kör över ”Adolfs” tjej ”Eva” med en motorbåt så huvet flyger av, men det räddar ju tyvärr inte filmen. 

Och frågan som ringer i huvudet när filmen äntligen slutar är: Varför sjutton vill nazister, var de nu kommer ifrån, ta kontroll över surfingen i framtiden?

Enda fördelen med den här filmen är att den är föredömligt kort. Bara 100 minuter tror jag, men det kändes fan som mer.

3.7 på IMDB, och jag håller med.

Triss i Jean-Claude

Ovältalige Van Damme sparkar loss!

Här får ni tre filmtips på samma gång, alla med Jean Claude Van Damme, som jag inte gillar sådär våldsamt – men, jag behöver ju ändå försäkra mig om att jag inte har fel, eller missat något avgörande... Så här kommer:

The Quest från 1995 – sammanfattningsvis som Karate Kid fast för 13-åringar och med Roger Moore i en härligt komisk sidoroll (flera plus!!). 

Det ska till en stor fajtingtävling där alla de bästa vill vara med och vinna äran! Van Damme tränar järnet på nån strand och blir helt jävla äg-bra. Det är mycket fajt i filmen, men inget direkt blod. Förutom att den elaka mongolen bryter ryggen på nån stackare i en match (man får dock inte se det). 

Roger Moore är rolig, skäggig och full. Inte så dum film alls, på det hela taget. 

Kickboxer – som Karate Kid fast för 15-åringar. 

Den elaka mongolen (skoja bara – en thailändare), bryter ryggen på Van Dammes brorsa i en fight så han hamnar i rullstol. Trist, och Van Damme blir förstås skitasur! Men, det finns en öppning – det ska bli en stor tävling med alla världens mästare. Så Van Damme hittar en strand och tok-råtränar med en ”Grand master” på Myu Thai i nästan hela filmen, sen pryglar han buset och alla skrattar i slutet. 

Till och med hunden som buset snittade överlever – bara en sån sak. Inte lika bra som The Quest. Men rätt ok ändå. 

Bloodsport – som Karate Kid fast för ja, den som orkar. 

Lite sämre, men råare än Kickboxer. Det är nån stor tävling. Med en elak mongol. Någon bryter ryggen, och Van Damme vinner bältet i slutet.
Man behöver inte se denna. Speciellt inte på raken efter de andra två.

Sammanfattningsvis kan man se filmerna i ordningen ovan, eller bara början, eller såklart inte alls. 

För den som ändå tänker köpa filmerna så har både The Quest och Kickboxer helt okej Blu ray releaser, men Bloodsport på Blu ray är inte något glädjeämne då den har delar med lågupplöst video insprängt både här och där. Ljudet är inte heller så att säga någon "ljuv musik" för öronen.

Betyget då? Ja, en klar 6.5 tycker jag. 

BLAST

Först ut är en riktig klassiker! 

I alla fall om du frågar ett inbitet fan av Albert Pyun! Albert vem - frågar ni?? 🧐 Jo, samme man som levererade filmen Cyborg med Van Damme i slutet av åttiotalet! Helt oförglömlig säger följarna, och det är den säkert säger jag. För jag har aldrig orkat se klart den… 

Hur som helst. Till filmen. 

 ”1993 greps terrorister i USA som man tror hade planerat ett dåd - det här är filmen om vad som skulle kunna ha hänt!” 

Detta är alltså förtexten, och redan nu blir man ju lite taggad - vad hade kunnat ha hänt!? 

Filmen är från 1997 och på rollistan syns en massa namn som för mig är helt okända, och ser man filmen förstår man varför. Men, med ett undantag! *Rutger Hauer!* Och det är ju såklart ALLTID bra. Man blir genast varm i magen. 

Enda smolken i bägaren är väl att Rutger inte är med så mycket i själva filmen egentligen, utan mest sitter i ett mörkt rum, pratandes i en telefon. Men, han är också lite otippat castad som typ indiansk (native american) terrorjägare (kom ihåg, det kunde ha hänt!) vilket lättar upp. Han har ansiktet smetat med brunkräm och två långa flätor (eller så är det bara dålig ljussättning), vilket nästan täcker upp avsaknaden av replik och mening. Kul och annorlunda grepp! Flera plus bara här. 

Musiken är även den filmens styrka. Det är ett synthigt soundtrack som rullar på intensivt från intro- till eftertext, utan uppehåll, (men med vissa variationer). Känslan av sämre sorts musikvideo är närvarande och bidrar till en munter stämning! 

Handlingen då. Ja, den är väl som Die Hard, fast i en simhall. Det låter kanske trist, men är faktiskt inte så dumt. Man fattar inte riktigt varför, eller vad skurkarna vill, håller på med, eller hur det kommer sig att presidenten helt plötsligt ska dyka in (det kunde ha hänt!!!). Men det köper man, för det blir aldrig någonsin tråkigt. 

Vad är betyget då? 4.3 säger IMDB, men en svag 6:a skulle jag nog bjuda på!